Mat med omsorg

Hållbarhet

Spännande återbesök hos basmatirisodlarna i Pakistan

Jag sitter på flygplatsen i Islamabad. Runt om mig syns män i fotlånga beiga och gråa dräkter och kvinnor i färgglada eller svarta heltäckande klädnader med sjalar som täcker håret. Jag har just avslutat en veckas fältbesök i vad som ses som hjärtat för basmatiriset, Sheikhpura-distriktet i provinsen Punjab i Pakistan.

Av: Kristina Areskog Bjurling, hållbarhetsansvarig för varor på Axfood

2015 insåg jag att basmatiriset från Punjab var mörkrött på nästan alla riskparametrar; barnarbete, kvinnors situation, arbetsvillkor, vattenbrist, bekämpningsmedel och sårbarhet för klimatförändringar. Vi på Axfood tog därför kontakt med organisationen Oxfam för att grundligt undersöka hur det låg till i området som våra underleverantörer köper sitt ris ifrån.

Ett år senare var studien färdig och den bekräftade våra farhågor. Småbönder som odlade basmatiris var ofta fast i skuldfällor gentemot byns mellanhand. Höga räntor höll bönderna i fattigdom. När kvinnorna tog arbete under risplanteringssäsongen fick de utstå hårda arbetsvillkor. Dessutom förekom det ibland trakasserier och skadliga arbetsförhållanden.

Småbönderna organiserar sig och kvinnorna får plats

Tillsammans med Oxfam, Axel Johnsons stiftelse Axfoundation och vår leverantör Rol-Ryz påbörjade vi arbetet för att förbättra villkoren. Ett 18 månader långt projekt med delfinansiering av Sida drogs igång i januari 2017. Projektet innebär bland annat att småbönderna organiserar sig i odlarorganisationer i tio olika byar och kvinnornas medverkan ska vara minst 50 procent. Kunskap om hållbarhetsstandarden för ris ska föras ut till bönderna så att de kan minska miljömässiga och sociala missförhållanden och samtidigt få bättre betalt för sitt ris.

Nu är vi ett år in i arbetet. Under mitt besök har jag besökt tre av tio byar där odlarorganisationer skapats. Jag har också besökt risexportörer, forskare och myndigheter. Allt för att få en så bra och heltäckande bild av projektet som möjligt.

Har de fejkat mötet? Nej, det händer på riktigt

När vi reser till den första byn får vi veta att vi måste ha poliseskort. Det är obligatoriskt eftersom säkerhetsläget trappats upp. Plötsligt dyker en mörk pick-up upp och vi skymtar en grupp med fem tungt beväpnade poliser med texten ”no fear” tryckt på ryggarna. De ser ut som ett gäng busar tagna ur en asiatisk actionfilm. Jag känner mig knappast tryggare med dem än utan dem. Det visar sig dock senare att de är användbara som trafikrensare då de emellanåt motar bort långsamma fordon med sina sirener. 

Ett av mina starkaste intryck från Pakistan är kvinnorna i byn Pindi Ratan Sing. De står uppradade på ena sidan, på en öppen plats i byn och männen, lika många, finns uppradade på den andra. Den kvinnliga ordföranden som öppnar mötet och berättar för oss att de numera träffas och diskuterar gemensamma problem och lösningar, och att kvinnorna nu för första gången vågar uttala sig och vara aktiva i diskussionerna i byn.

Min första reaktion är att detta måste vara för bra för att vara sant. Kan det vara så att de har fejkat mötet eftersom vi är där på besök? Har de repeterat? När flera kvinnor uttrycker liknande historier och även männen talar om hur de upplever att de nu kan ta bättre gemensamma beslut inser jag att det vi bevittnar är genuint. Det händer på riktigt.

Utbildning skapar förståelse hos bönderna

Vi får också träffa representanter från alla de tio byar som medverkar i projektet. Det innebär bland annat att vi fritt kan diskutera kvinnornas hälsoproblem under risplanteringssäsongen och mellanhändernas starka ekonomiska makt. Vi får senare också vara med under en utbildning i säker och riktig användning av bekämpningsmedel samt i hälsa och säkerhet i en av byarna. Utbildningen hålls av en av de bönder som gått utbildningen tidigare och som nu ska förmedla sin kunskap vidare till ett femtiotal andra bönder, både kvinnor och män.

I odlarorganisationerna ute i byarna får bönderna hjälp med kontakter om forskning via Lantbruksuniversitetet i Faislabad och ett risinstitut. Detta innebär att de numera får gedigen kunskap om vikten av kvalitetssäkring och vad som efterfrågas på marknaden.

 Innan projektet trodde vi att det var bättre att sälja riset fuktigt eftersom det då är tyngre. Med hjälp av de nyvunna kontakterna med ägarna av riskvarnarna förstår vi att det egentligen är tvärtom. Vi får faktiskt mer betalt för riset om det håller låg fuktighet, berättar en av bönderna för oss under besöket.

Samarbeten skapar nya och bättre metoder 

Vattenfrågan är central för risodling. Ris kräver mycket vatten och grundvattennivån sjunker stadigt i regionen. Nu finns det nya metoder, bland annat direktsådd av ris, som kan spara uppemot 30 procent av vattenmängden. Genom samarbete med risexportören Matco får bönderna information om alternativa metoder och även möjlighet att besöka andra bönder som redan gått över till nya metoder. 200 av bönderna i området för projektet har dessutom redan fått möjlighet att sälja sitt ris direkt till Matco till ett bättre pris än tidigare.

I en av diskussionerna med bönderna vill de att en av de jordlösa, som är fattigast i byn, ska få berätta om sina erfarenheter. Jag lyssnar spänt på hennes berättelse.

 Jag har jobbat länge med att plantera ris och det är ett hårt arbete. Innan det här projektet visste jag inte att vi som är säsongsarbetare utan egen jord också har rättigheter.

Planerar politisk påverkan för bättre arbetsvillkor

Nu planerar Oxfam och Doaba, den lokala organisation som driver projektet i byarna, att påverka politiskt för ökad lagstiftning för rimliga arbetsvillkor inom jordbruket, som i Pakistan inte omfattas av den vanliga arbetsrättsliga lagstiftningen. Inom projektet ska vi tillsammans driva på för att leverantörer och underleverantörer följer upp och säkerställer att anställda vid risodlingar har schyssta arbetsvillkor.

Om Axfoods leverantörer längre fram kan börja köpa in direkt från småbönder som anpassat sig till den internationella hållbarhetsstandarden för ris så kan vi genom vår handel bidra till reella förbättringar för dessa bönder. Det skulle innebära att de kan låta sina barn gå i skolan, ha råd med sjukvård och äta sig mätta året om. Basala saker som fattas för allt för många risbönder med lite eller ingen mark idag.

Allt som allt är mitt bestående intryck att vi lyckats över förväntan i projektet med att förbättra risodlarnas villkor så här långt. Möjligheten att få till ytterligare framsteg framöver är stor. Det känns hoppfullt.

Kristina Areskog Bjurling är hållbarhetsansvarig för varor på Axfood. I sitt jobb arbetar hon för att kontrollera att Axfoods uppförandekod följs i leverantörsleden.