19 februari 2010

Bananarbetare och facket i Costa Rica

Idag kom jag hem från en resa till Costa Rica. Anledningen till resan var att jag, tillsammans med medarbetare från vår inköpsavdelning, ville ta reda på mer om sociala förhållanden på Doles bananodlingar i Costa Rica.

Av: Åsa Domeij

Dole är en stor leverantör av bananer till Axfood, vi köper också färsk ananas från Doles odlingar i Costa Rica och därför besökte vi inte bara bananplantager utan också ett ananasplantage. En sak som brukar diskuteras är att så få bananarbetare i Costa Rica är med i facket.

Finns det verklig facklig frihet?
För Axfood är det viktigt att det inte är något problem att vara med i facket hos de företag som producerar de varor som vi säljer och att det är möjligt att förhandla kollektivt. Hos Dole har bananarbetarfacket bara åtta medlemmar i Costa Rica! Första dagen på resan började vi med att träffa det latinamerikanska bananarbetarfackets representant i Costa Rica. Han förklarade de historiska orsakerna till den låga fackliga anslutningen. I början av 80-talet var anslutningen till facket stor men olika fackliga grupperingar stödde radikala vänstergrupper i grannländer där det var oroligt eller inbördeskrig. Det gjorde att det blev motstånd mot facket i Costa Rica från både regeringens, katolska kyrkans och företagens sida. I praktiken innebar det att bananarbetarfackets verksamhet rasade samman. När vi pratade med Doles representanter gav de i stort sett samma historiska förklaring till fackets roll. Ytterligare en orsak som nämndes var strejker i början av 80-talet som ledde till att Chiquita lämnade bananplantager och arbetare blev arbetslösa.

Sämre villkor hos mindre bananföretag
Bananarbetarfacket har skrivit ett samarbetsavtal med Dole och tycker att samarbetet med Dole fungerar bra. Men fackordföranden nämnde ett exempel på svårigheter för en arbetare som ville vara med i facket. Orsaken var en chef på lägre nivå som inte följde Doles centrala policy. Bananarbetarfackets uppfattning är att villkoren i mindre bananföretag ofta är klart sämre än på plantager som ägs av Dole eller som levererar till Dole. Samma uppfattning fanns också bland de plantagearbetare som vi träffade.

Kommittéer förhandlar
Idag sker förhandlingar med Dole genom att permanenta kommittéer väljs av arbetarna på plantagerna. Kommittéerna förhandlar sedan om löner, arbetstider och villkor på uppdrag av dem som arbetar på plantagerna. På plantagerna finns också sammanslutningar av arbetare som kallas för "solidarismos". I praktiken är det ofta samma personer som väljs in i "solidarismos" styrelser som i de permanenta kommittérna. Men "solidarismos" ägnar sig inte åt förhandlingsverksamhet utan håller på med social verksamhet som t ex att driva butiker för arbetarna.

Hur ser arbetarna på facket?
När vi frågade medlemmar i de permanenta kommittéerna om hur de ser på facket så sa de ungefär att facket är OK men att de inte har någon facklig tradition. Det var 30 år sedan som det fanns någon fackanslutning att tala om så de flesta har ingen erfarenhet av facket. En del tyckte att de inte hade något behov av facket eftersom de hade ett system med arbetarrepresentation som de tyckte fungerade. De var nöjda med arbetsvillkor och löner även om de menade att "man alltid vill ha mer betalt". Man arbetar åtta timmar om dagen och har rätt till lön för åtta timmar även om det inte skulle finnas arbete för åtta timmar. Arbetstiden begränsas av att Dole är SA8000 certifierat. När vi frågade om lönerna så fick vi uppgifter om dagslöner på mellan 20 och 25 dollar. Enligt bananarbetarfacket så är minimilönen enligt lagen 12 dollar.

Dole står för första maj firandet
Dole har också anställda terminalarbetare i hamnen Moin där bananerna skeppas till Europa. Bland terminalarbetarna är den fackliga anslutningen mycket hög till skillnad mot plantagearbetarna. Vi träffade fackklubben som berättade om hur den fackliga verksamheten fungerade. Styrelsen hade rätt att jobba med facklig verksamhet ca 100 dagar per år per person och hade därför tid till utbildning och att förbereda förhandlingar. Fackavgifterna var mycket låga. Vi frågade om hur de på så låga avgifter kunde bygga upp en strejkkassa, Men de menade att det inte behövdes någon strejkkassa eftersom man strejkar med hjärtat, "lo hace por la coracíon". Förra året hade de haft en solidaritetsstrejk för hamnarbetarna. Eftersom fackavgifterna var låga så stod Dole för deras kanslikostnader samt för en hel del annat som t ex första maj firandet! Det är svårt att tänka sig en fackförening i Sverige som skulle gilla att företaget betalade första maj firandet!

Klimat