Nu har det gått ett litet tag sedan klimatmötet i Durban. Mötets resultat beskrivs ibland som att en fortsatt klimatprocess räddades men inte klimatet.
Nu har det gått ett litet tag sedan klimatmötet i Durban. Mötets resultat beskrivs ibland som att en fortsatt klimatprocess räddades men inte klimatet.
Nu har världen upplevt en mångårigt och trögt arbete med att göra något åt de klimatpåverkande utsläppen. Det är kanske inte så konstigt att det är så svårt för så många att komma överens. Men i perspektivet av de allvarliga konsekvenser av passivitet är det ändå konstigt att världens politiska ledare hellre riskerar ohejdade klimatförändringar än att ta initiativ och går före. Motsträvighet verkar vara en värdelös förhandlingsstrategi om tanken är att man på det sättet ska pressa andra till aktivitet.
Det verkar vara något väldigt skrämmande med att jobba med klimatfrågan. Men varför är det så? Är det att världens politiska ledare tror att det kostar väldigt mycket att minska ländernas klimatpåverkan? Eller är det så att man inte ser kostnader som ett problem, men att man är rädd att de politiska beslut man behöver fatta inte är populära hos befolkningen?
När det gäller omställningskostnaderna så är frågan hur många länder som har gjort seriösa beräkningar på vad det skulle kosta. Men varken den brittiska Sternrapporten eller den svenska klimatkommittén kom fram till att det skulle innebära särskilt stora samhällsekonomiska kostnader med att minska klimatpåverkan. Det finns väl heller ingen erfarenhet att länder som har gått före med miljökrav förlorat på det ekonomiskt. Att ligga före brukar innebära en modernisering av näringslivet.
När det gäller rädslan att man inte har befolkningens stöd så har det i alla fall i Sverige varit det som har hämmat klimatpolitiken. Men egentligen borde inte politiken fungera som en räddhågsen röstmarknad utan vara ett forum för ledarskap och seriös dialog om viktiga framtidsfrågor.
Det kanske faktiskt är så att många av dem som företräder länderna i klimatförhandlingar inte ens har gjort en ordentlig analys av de möjligheter som deras länder skulle ha att vara aktiva och ta initiativ. Det kanske har blivit en kultur av rädsla för klimatåtgärder? Man ska inte tro att politiska inriktningar alltid kommer till på ett genomtänkt sätt. För att komma vidare kanske det är dags för ett annat forum. Världens mäktigaste ekonomiska länder skulle kunna ta ansvar och förhandla för att komma fram till gemensamma åtgärder. Färre aktörer kring förhandlingsbordet borde åtminstone underlätta en del. När det mäktigaste kommit överens kan det bli lättare att komma vidare med alla andra.
Men när politikerna misslyckas blir företagens initiativ så mycket viktigare. De flesta företag borde vara mer aktiva på klimatområdet av direkt affärsmässiga skäl. Det är inte alls så att allt som lönar sig när det t ex energieffektivisering eller ett positivt varumärkesarbete automatiskt görs. Det måste bli fokus på klimatfrågan om det ska börja hända saker. Företag som inspirerar varandra och som inte motverkar politiska beslut på klimatområdet kan vara avgörande för att politikerna så småningom ska våga.