Nyligen kom jag tillbaka från en resa till Peru. Jag reste dit för att lära mig mer om situationen i Ica-dalen där tillgången på vatten är hårt ansträngd av ett intensivt bevattningsjordbruk. Orsaken till att jag tillsammans med andra medarbetare på Axfood reste just nu var att Swedwatch och Diakonia lanserade sin granskande rapport om sparrisodlingen i Peru i staden Ica. Rapporten har tidigare publicerats i Sverige och fick då stor uppmärksamhet.
Nyligen kom jag tillbaka från en resa till Peru. Jag reste dit för att lära mig mer om situationen i Ica-dalen där tillgången på vatten är hårt ansträngd av ett intensivt bevattningsjordbruk. Orsaken till att jag tillsammans med andra medarbetare på Axfood reste just nu var att Swedwatch och Diakonia lanserade sin granskande rapport om sparrisodlingen i Peru i staden Ica. Rapporten har tidigare publicerats i Sverige och fick då stor uppmärksamhet.
Under resan deltog jag både i Swedwatch och Diakonias studiebesök. Jag gjorde även egna besök på jordbruksföretag. Det mest slående var att det inte var grönt någonstans där det inte bevattnades. I princip regnar det inte alls och därför är jordbruket helt beroende av bevattning. Vattnet kommer dels från en flod som rinner ned från Anderna och dels från grundvattenmagasin. Vattnet i floden kan bara användas delar av året. Övrig tid måste grundvatten pumpas upp.
Det odlas både sparris, avokado, druvor och granatäpplen i Ica-dalen. Sparrisen skördas två gånger per år och det går åt ungefär 1000 liter vatten för att få fram ett kilo sparris. Och då är ändå inte sparrisen den mest vattenkrävande grödan. Dessutom ligger bevattningstekniken på en hög nivå och man hushållar noga med vattnet genom att bland annat tillämpa droppbevattning.
Den stora exploateringen för exportjordbruk påbörjades för bara cirka 20 år sedan. Den har bidragit till många jobb och ekonomisk utveckling, men också till ett överutnyttjande av vatten. Grundvattenytan sjunker med cirka en meter per år. Frågan är därför hur länge man kan fortsätta att odla i samma omfattning? Olika projekt diskuteras att leda ner mer vatten från Anderna. Projekten är kontroversiella och de som bor i de högt belägna områdena protesterar.
En viktig slutsats av resan är att det inte räcker med att ställa höga krav på leverantörerna i området. Även om den tekniska nivån är hög, hjälper det inte om uttagen är större än tillförseln i ett avrinningsområde. Om den totala exploateringsnivån är för hög måste administration och politik lösa problemen.
Det ligger nära tillhands att filosofera över om vi i ett land där många inte hade tillräckligt med mat för bara någon generation sedan verkligen behöver äta färska blomknoppar från andra sidan jordklotet under vintern. Kanske är det snart dags för en debatt om flygtransporterad mat i spåren av den allt intensivare klimatdebatten?
Åsa
P.S. Följ gärna bloggen genom att prenumerera här (scrolla ned en bit på sidan för att fylla i din mejladress)! D.S.
